Okej bloggen, nu känner jag verkligen att jag måste skriva av mig. Egentligen har jag ingen aning om varför jag vill skriva allting här, men det känns som jag själv tar till mig allt bättre när jag på något sätt säger det högt och andra kan ta del av det. Ja, om någon av er nu orkar läsa allt vill säga…

Senaste tiden har jag glidit ifrån mig själv allt mer och mer. Jag har ingen större lust till någonting känns det som. Även om jag springer och är ute och motionerar mycket är det inte alls på samma sätt som innan. Skolan prioriterar jag inte alls lika högt längre, har ingen motivation trots att jag har så bra betyg och det är nu det gäller sista terminen i nian. Jag sitter alldeles för mycket vid datorn och gör absolut ingenting av nytta. Syr gör jag nästan inte alls längre. Varför vet jag inte ens. Jag tycker ju det är jättekul. Och inte bryr jag mig om maten längre heller direkt. Innan bakade jag en massa, hjälpte till att laga middag flera gånger i veckan och tänkte mycket på att äta rätt saker. Nu skiter ja i vilket känns det som. Yogan har runnit ut i sanden precis som fotona på dagens outfit här i bloggen.

Jag har ständig väldigt hög press på mig själv och är dessutom otroligt rastlös. Jag kan nästan aldrig unna mig själv att njuta av att jag inte har något att göra. Jag måste ständigt prestera, räcka till för mig själv och andra, ha tempot uppe och få saker gjorda.

Jag antar att det här är resultatet av denna livsstil. Jag orkar plötsligt inte hålla igång med någonting längre. Jag sover dåligt, äter dåligt och presterar dåligt både i skolan, på fritiden och börjar inse att även mina relationer snart kommer att ta stryk. Ibland kan det komma dagar när jag verkligen inte orkar bry mig om någonting, och när jag sedan går och lägger mig så väller ångesten mig för hur jag spenderat dagen och jag mår bara ännu sämre.

Varje ny vecka som kommer, lägger jag upp nya punkter kring hur veckan ska se ut, bestämmer att jag ska ta tag i mitt liv och försöker hitta nya krafter gömda någonstans. Ibland lyckas jag riktigt bra, men jag misslyckas också ungefär lika ofta. Det känns många gånger som om jag tar ett steg framåt och sedan två steg bakåt.

Jag vet att det jag egentligen måste göra är att bara acceptera situationen. Acceptera att min kropp inte orkar detta längre, att jag måste sakta ner och låta allt den tid som behövs. Inget och ingen förändras över en natt. Det som stör mig mest i mellan åt är att mitt problem är egentligen att det inte finns något större problem. Jag tror att jag senaste tiden har jag varit med om så mycket nya saker så jag har tappat bort mig själv lite på vägen bara. Jag har förändrats och ibland vet jag faktiskt inte om jag gillar det. Jag dras mellan två Elin:ar. Även om jag vill så gärna så verkar det vara svårt att få till en kombination…